Pamukkales- kalkstenklippor med varma bassänger finns med på UNESCO:s världsarvslista sedan 1998.
Varmt vatten från underjordiska källor faller ner över en över 100 meter lång klippvägg och på vägen formas små terrasser av vita kalkavlagringar. Terasserna bildar bassänger som inbjuder till ljuvliga varma bad. Detta har naturligtvis inte skett över en natt utan är resultatet av tusentals års rinnande av kalkavlagringar.
Den ständigt ökade tillströmningen av turister medför att klipphällarna tar stryk och är utsatta för uttorkning och nedslitning. Många turister går ganska handgripligt fram och plockar med sig bitar av de sköra avlagringarna. :-(
Numera får man inte bada i terrasbassängerna, något som tidigare var både möjligt och förståss mycket uppskattat. Högst upp invid de gamla ruinerna efter Hierapolis fanns dock en möjlighet att känna på vattnet och bada i en bassäng. Riktigt skönt. I övrigt får turister hålla sig till utstakade stigar och vägar över kalkstensavlagringen. Avvek någon fanns vakter som med visslingar rättade till förvillade turister.
Hierapolis, Den Heliga Staden, som ligger på toppen av Pamukkales kalkklippor, hör till världsarvet och hela området är i dag ett naturreservat. De varma källorna ansågs på medletiden ha heliga egenskaper, och många pilgrimer kom dit.
En stor bassäng som kallas Kleopatras bassäng anses ha så fantastiskt hälsosamt vatten att det föryngrar den som badar 10 år :-). Tyvärr var det väldigt många som ville bada i Kleopatras bassäng, vilket naturligtvis inte var gratis, utan till och med ganska dyrt. Så vi nöjde oss med fotbad i Bomullsfästningen. Man tänker sig ju för innan man prövar på att bli yngre ! Tänk om det bara blir tillfälligt .
Men det fanns andra källor att bada i, och en av dem låg inom vårt hotell för dagen/kvällen. Även om färgen på vattnet inte var turkosblått såsom i kalkbassängerna, så kändes det varmt och skönt, och var säkert hälsosamt, eller i vart fall inte ohälsosamt. Det fanns heller inget anslag om att man riskerade att bli yngre. :-)
