Sydafrika dagbok

Sydafrika

Dagbok 21 november - 6 december 2007

Onsdag 21 november 2007

 

Avresa:

 

Med Arlanda Xpress känns det riktigt bra,att lämna ett gråkallt november Stockholm, klockan fem på eftermiddagen, istället för att ta pendeltåget mot Södertälje. Att känna att äventyret väntar, och att vårsommmarvärmen bara är 20 timmar bort ger ett speciellt pirr i kroppen. Att sen 16 av dessa 20 timmar skall tillbringas på en Airbuss 330-200 är ett litet problem, men det är lätt att bortse från, just då, innan man är uppe i det blå.

 

Efter en otroligt snabb incheckning och gratis öl i loungen, och bara en knapp halvtimmes sen start, far vi så iväg mot Sydafrika. Och att unna sig lyxen av att sitta komfortabelt i de främre sätena var inte alls feltänkt. En flygplansstol är ju som den är, men med riktigt bra service och underhållning blir det lite lättare att tillbringa de 16 timmarna. Det värsta var att det var mellanlandning i Kairo mitt i natten med 2 timmars väntan. Men mot förmodan var flygplatsens affärer och restauranger öppna.

 

 

 

Shopping på Kairos flygplats

Och säkerligen mot alla säkerhetsbestämmelser, fick vi lämna transithallen och gå utanför säkerhetskontrollen. Shoppingbehovet var väl inte särskilt stort, men det fanns ju mycket att titta på i alla fall. Annat roligt att titta på är ju medresenärerna. Man undrar stilla vilka av dem man kommer att känna närmare när man åker hem.

 

 

Åter i luften efter mellanlandningen, var det bara att stoppa in öronpropparna, lägga den lilla minimala kudden rätt och av ren utmattning slockna mot stolsryggen. Och så förvånad man blev när man sedan faktiskt hade somnat och sovit eller åtminstone slumrat i flera timmar. När man sedan fick lite frukost, tittade ut genom det lilla flygplansfönstret, så insåg man att nu var man väldigt långt hemifrån.

 

Frukost på planet och Afrika från ovan

 

 

Torsdag 22 November 2007

 

Att vakna på andra sidan ekvatorn:

 

Cape Town International Airport – ganska lik alla andra ”Airports” som man ser dem när man anländer. – Återstår att se hur den är när man ska resa därifrån. Vi möts av välorganiserade reseledare från Ving. Här börjar också den grupp som ska åka på stora Afrikarunddturen att utkristallisera sig. Vi blir väl omhändertagna av Pamela Stoor från Vingresor och Melodie Morris, den lokala guiden från Sydafrika. En dam i sina bästa år, med utmärkt engelska både vad gäller språk och humor. Det är dessa två damer som ska berätta om allt vi ser och som det visar sig, en hel del av det vi inte ser.

 

Våra första nätter i Sydafrika tillbringar vi i Cape Town. Hotellet heter Garden Court De Wall, och ligger strax intill vid Taffelbergets fot. Rummet är stort och dubbelsängen härligt inbjudande. Men trots viss utmattning så får kudden vänta. Efter informationsträffen med våra reseledare, börjar vi med att kolla in det närmaste shoppingcentret bara något kvarter bort från hotellet. En öl på en cafeteria, inköp av lite flaskvatten och sedan tillbaka till hotellet för att ta en taxi till Waterfront. Shopping och restaurangcentret alla talar om, när man nämner Cape Town som resemål. Taxin denna kväll ingår i hotellets faciliteter, och tar oss för 45 R till WaterFronts shoppingkomplex. Vi börjar lite försiktigt och det som styr oss är hungern. Första restaurangen ”DenAnker”, precis vid västraste delen av hamnområdet har tyvärr inga bord. Vi drar oss vidare och stannar till vid gatumusiken, rytmisk afrikansk musik framförd av ett tio-tal färgade mitt på torget. Vi blir stående en stund, men hugngern gör sig påmind.

 

Nästa ställe vi försöker på är också fullt men vi får ett bord mitt i ingången. Nej det passar oss inte heller. Vi går upp för några trappor och in på nästa ställe. Först blir beskedet att det är fullbokat, men vi blir faktiskt tillbakaropade när vi går därifrån. Vi får ett bord intill bardisken. Där innanför står tre tjejer och alla torkar de glas som diskats för hand. De är alla tre bartenders. Det fulkkomligt "kryllar" av personal och serveringen går snabbt. Vi blir hela tiden tillfrågade om allt är bra och om det önskas något mer. Helt otorligt vad folk de har som jobbar. Vi blir serverade god och mycket mat – Biff med lök-typ och gott rött vin, kryddat med massor av personal gör att första kvällen i Sydafrika blir, bara så bra. Restaurangen hette "Tasca De Belém" Taxi tillbaka till hotellet och sedan kudden, som vi snabbt somnar på.

Nu är vi här!

 

Vår reseguide Pamela och Hotell Garden Court de Wall

 

Fredag 23 november 2007.

 

Godahoppsuddedagen med sälar och pingviner

 

Första hela dagen är inplanerad först med sälskådning vid Hout Bay och därefter Godahopsudden med Cape Point, följt av pingviner på Boulders strand. Vår buss heter nr 4 och vi kommer att ha samma chaufför, Dave, under hela rundresan. Och vi kommer att vara samma 37 personer som ska göra de här 10 dagarna i Sydafrika tillsammans. Och våra smarta reseledare beordrar oss att byta platser i bussen.... inför varje ny resedag.

 

Vägen till Hout Bay ger en föraning om Västra Cape´s fantastiska natur. Framme i Houte Bay finns förutom båten som ska ta oss den första gatumarkanden. Vi blir varnade av reseledarna om kvalitén på träföremålen som säljs överalt på gataorna. Det har hänt att de blivit till sågspån när resenären kommit hem, på grund av att träet hade små maskar i sig- alltså av mindre god kvalitét. Jag tror inte jag kommer att köpa någon träfigur med mig hem, även om de är helt fantastiska och skulle passa sååå bra där hemma.... och vem vet , tänk om det här är det vi får se av elefanter och giraffer..

 

Kvällens middag beslutar vi att inta på hotellet. Det ska finnas en buffé, men också möjlighet till någon lättare rätt i baren. Vi väljer buffén. OK. Vid restaurangen möts vi först av någon form av oförstående, sen blir vi anvisade plats och tillfrågade vad vi vill äta, trots att de bara har buffé. Sen händer inget. Sen kommer en servitris och frågar om vad vi vill dricka – vi får tillgång till vinlistan. Vi beställer pinotage från Constatia om jag minns rätt. Men den har de inte. Och inte heller nästa förslag från vår sida. Vi frågar förståss vad de har och får då ett förslag som vi, av pur glädje över att de har något alls, direkt tackar ja till. Sen händer inget igen känns det som. Men, när vi kollar in logistiken upptäcker vi att det som händer är att de ringer till hotellbaren som ligger i andra änden av hotellbyggnaden, och beställer. Sen när hotellbaren varit i vinkällaren och hämtat upp rätt flaska ringer han tillbaka till restaurangen och förhoppningsvis finns någon servitris i närheten som kan ta samtalet. Sedan går (eller springer, för de vill verkligen hålla en bra service) servitrisen till Hotellbaren för att hämta all dricka som är beställd. Sen ska hon ta sig tillbaka utan att tappa brickan. Och fördela rätt. Vi får vårt vin och kan börja hämta mat i buffén. Många röror och inläggningar och små gryträtter av obestämd sort. Somt riktigt gott, somt inte så välsmakande. Men vinet var gott.

 

Tisdagen den 27 november

 

Mot Port Elisabeth via Tzizikamma National Park och The Big Tree.

 

Efter frukosten, som i alla fall höll samma klass som tidigare frukostar sätter vi oss i bussen, på nya platser, för att låta Dave köra oss till dagens första anhalt. Tsitsikamma nationalpark. Parken ska ha både hängbro och någon form av enpesonstolhängliftsystem för att forsla turister genom den regnskogsliknande naturen.

 

 

I Port Elisabeth finns The Boardwalk. Ett stort nöjes, shopping och restaurangcenter som vi tar en taxi till på kvällen. Vårt första intryck är att detta liknar ju Tivoli i Köpenhamn, men väl inne på området finns det andra saker än karuseller och gungor.

Donkinparken

 

 

Vi hann också med att se hästmonumentet, som restes och tillskrevs alla hästar som miste livet i Boerkriget 1899-1902. Det sägs att det är ett av de tre monument till minne av hästar som finns i hela världen. Det var vad vi hann med av Port Elisabeth innan bussen åkte vidare, mot vildmarken.

 

Sanderson - 37 år

 

 

Här några fler bilder på elefanterna

 

 

Torsdagen den 29 november 2007.

Nu är vi äntligen på “Safari”.

 

Kvällen fortsätter i matsalen och faktiskt är vi ganska trötta av alla intryck och upplevelser under dagen. Så efter den goda middagen och det goda vinet återstår den goda boken, kudden och sängen.

 

Andra bilder som bara måste vara med i eget bildgalleri

 

 

Efter frukost återstår den sista biten av Stora rundresan. Vi får veta att det är ”brukligt” att bussens passagerare ger dricks till både chauffören, Dave och till den inhemske guiden Melodie. Det ordnas insamling och naturligtvis samlar vi in till Pamela också. Men man kan ju tycka att det är konstigt, när man kommer från ett ”välordnat” land att de förutom sin lön också ska ha extra lön, för om det är sant som Melodie sagt om medelinkomst så motsvarar insamlingen till dem i alla fall en halv måndaslön… Men å andra sidan är de väl värda varenda öre. Bättre guidning hade vi nog inte kunnat få.

 

 

Marknadsförsäljning av träskulpturer.

 

Vi hoppar ombord på båten som ska ta oss runt udden med klippformationen, som ser ut som ett vakande huvud över bukten. Båten tar 10-15 minuter till en kobbe där många många sälar är samlade. Och vi kommer verkligen nära. Vattnet är Atlanten och är blått, himlen är blå, men värmen är inte så särskilt tryckande. Kanske 18 °.

Fler bilder från Haut Bay och sälarna

 

 

När vi kommer tillbaka hinner vi med en snabb titt på gatumarkanden för att sedan fortsätta mot Cape Point. Resan ger fler prov på den fantastiska naturen med berg och hav. Framme vid Cape Point börjar vi med att kliva ur bussen nere vid havet där longitud och latitud finns angivet på skyltarna. Vi forslas sedan vidare upp mot fyren vid Cape Point. Vi får själva gå upp de sista 200 m, för att få en fantastisk utsikt över Cape Point och Godahoppsudden. Pust och stön, men väldigt bra att få röra på sig i alla fall, men den finns en bergbana för den som behöver. Då behöver man bar gå upp de sista 20 metrarna. Solen lyser, men det blåser rejält. Vi köper några vykort och en CD med den musik som de spelar i butiken.

Färden fortsätter igen norrut mot Boulders och den sydafrikanska pingvinen. Vyerna bedårar och men nu kommer även hungern smygande. I Boulders blir vi guidade till ett ställe som tycks var helt uppbyggt på att de har pingviner på stranden. Det är förbeställt på restaurangen ,och vi får vår mat och det blir en flaska Chardonnay från Nederburger till fisken. Vinet var godare än maten. Vilket också våra bordsgrannar tyckte, oavsett att de valde ett rött vin och kött till maten.

 

 

Efter maten är det dags för att titta på de sydafrikanska pingvinerna.

Vi får gå igenom kassorna och därefter följer en gångbro ut mot havet, med tillräckligt höga räcken för att vi inte ska ta några steg utanför i naturen. Pingvinerna är på andra sidan staketen, i den fria naturen. Och det är kanske det som känns bäst på ett sånt här ställe.

 

Pingvinerna är i friheten och vi turister är bakom staketen. Man blir fundersam över vad de som bor runt Boulders tycker om sina vänner pingvinerna. Enligt Melody Morris så kom människan först hit, byggde sina fina villor intill stranden. Så en dag stod där två pingviner på stranden. De var ju trevliga och pittoreska. Att de sedan meddelade alla sina släktingar och vänner att detta var ett fantastiskt ställe att bo på fanns kanske inte med i beräkningen. Alla pingviner flyttade snabbt dit.

Och de är många.

 

Närstudie på fler pingu´s

 

 

FAKTA om Pingvinen

 

Pingvinkollonin ingår i Tabel Mountaion Nation Park, som i sin tur ingår i South Africa National Park. Det fanns ca 1,5 miljoner 1910, men i slutet på 1900-talet var det bara ca 15000 kvar. Att populationen gick ned var delvis för att äggen användes okontrollerat som föda. Den har också tidigare kallats för åsnepingvin för att den lät som en åsna. Sen visade det sig att de flesta pingviner låter som åsnor så den fick då namnet Sydafrikansk Pingvin eftersom det är den enda sorts pingvin som finns i Sydafrika.

 

De simmar i upp till 7 km/tim och kan stanna under vattnet upp till 2 minuter. Några av deras fiender finns i oceanen såsom haj och cap-sälen, men även hundar och katter på land utgör en fara för dem.

 

källa: Broschyr från Boulders/ Tabel Mountain National Park

 

Efter det att vi visat oss för pingvinerna, för det var mer så det kändes, när vi stod inhägnade och pingvinerna fick gå "lösa", åkte vi tillbaka till Cape Town. Färden gick via det allra äldsta vindistriktet Constantia och det är ju här man skulle velat stanna på någon av de gamla vingårdarna för en vinprovning. Men det är sådant man får planera in nästa gång vi åker till Sydafrika. Framme i Cape Town får vi vår andra kväll i Sydafrika. Och vi har ju redan bestämt oss att försöka att:

 

a) äta på ”Den Anker

b) köpa CD´n av de musicerande på torget. Vi lyckas bara med a).

 

Det är bara den ensamma saxofonspelarn som ger konsert på torget. Plan enligt a) ger oss ett bord kl 21.15. Vi har då två timmar på oss att ytterligare utforska Waterfront. Och det blir inte så svårt som man kunde tro i början. Ett shopping och restaurangcenter av ganska stort mått, och frågan är hur mycket vi egentligen såg denna kväll. Vi vet nu i alla fall var vi ska handla när vi kommer tillbaka. Resque-butiken kommer att få sälja en keps och minst en tröja till oss nordbor. För att få en aptitretare inför middagen intogs ett glas vin och en bruchetta på ett café i närheten av Alberts hotell, inte långt från vårt beställda bord. Servicen och välviljan är fantastisk. Faktisk första gången en icke färgad serverar.

 

Restaurangen”Den Anker” då. Det är en belgiskinspirerad krog, med ett stort utbud av belgisk öl och mat. Jo vi kommer i god tid, strax före 21, och får nästan omgående ett bord. Maten blir ”Casselro maritim” – alltså fiskgryta med musslor och Grillade tigerräkor i piri-piri och vitlköksolja. Mums. Och strax innan maten blir vi omsorgsfullt omknutna av varsin hakklapp....

Tigerräkor med piri-piri Gäst i hakklapp Casselro maritim

 

Han som vill krydda sin mat tyckte det var totalt smaklöst. Hon som åt tigerräkor var nöjd. Och vinet var som vanligt jättegott. Vi åt också en efterträtt – vaniljglass resp pekannötpaj. Gott. Sen blev det Taxi tillbaka till hotellet och omgående i säng. Ny dag med förflyttning väntar.

 

 

 

Lördag den 24 november.

 

Mossel Bay med stopp i Hermanus för valskådning

 

Från Capetown till Mosselbay. Det är lyxigt att bara behöva ställa ut sina väskor utanför rumsdörren, identifiera dem vid bussen och sedan fixar andra att de kommer in i bussen och med till nästa hotell. Samma sak vid hotellet. Det är någon annan som bär väskorna till rummet. Då är det ju ingen match att resa.

 

Vår resa ska ha ett första stopp vid Hermanus. Det är där vi ska se valar. Vädret är soligt men blåsigt och inte så där jättevarmt. Vi hoppar av bussen, men sanningen är ju att våra guider låtit meddela, mellan raderna, att det inte är troligt att vi får se några valar. Men de har en trevlig markandsdag i Hermanus. Och lite kaffe och ett toabesök hinner vi gott på den timme som vi får rasta på. Men ingen val. Nopp ingen delfin. Nopp. Men vi såg dem på planchen i alla fall. Vi får också veta att de kan finnas utefter hela kusten och om vi har tur kan vi se dem på annan plats. Det vi ser i Hermanus är i alla fall vackra vyer och klippor. Och solen lyser ju på oss och vi är ju ialla fall så förväntansfulle inför resten av resan att vi inte grämer oss så mycket.

 

Om valarna som vi inte såg och de vackra klipporna

 

Eftersom det nu inte fann någon större anledning att bli kvar i Hermanus utan valar, så bussades vi till Swellendam för att inta lunchen. Vi har snabbt förstått att det inte är så lätt att hitta bra och snabba lunchställen till 37 svenskar som vill ha lunch lika snabbt som arbetsluncherna hemma i Sverige. Det blir ett bufféställe som kan klassificeras som nöjsamt. De har några mystiska grytor och några röror och efterrätter. Vi blir precis så mätta som vi vill för de 105 R som det kostar. Vi hinner med en liten promenad men inte tillräckligt långt för att hinna se de vackra hus som finns längre bort på huvudgatan men de fantastiska träden finns närmare.

 

Nästa stopp är inte med i färdprogrammet. Vi ska stanna till i den lilla orten Albertina, närmare bestämt vid en fabrik för framställning av skönhets och hälsoprodukter med aktiva ingredienser från fetbladväxten Aloe ferox eller Cape Aloe som den kallas här i Sydafrika. Vi blir utlovade kortare föreläsning om växten och dess välgörande ingredigenser och möjlighet till fabrikspriser på krämer, tvålar, hälsoprodukter och sen finns det också andra souvenirer och ett litet café. Först verkar det dock det ska bli en flopp, eftersom de tycks ha stängt för dagen, men våra fantastiska färdledare lyckas få dem att öppna affären, och de fick då också göra affärer. Produktnamnet för deras alster är Alcare och det finns hur mycket olika krämer och hälsoprodukter som helst. Och varför inte passa på. Vi införskaffade lite julklappar, några kroppskrämer till oss själva och en flaska innehållande någon sorts vitaminiserad trögflytande dryck - Energy Booster. Enligt specifikation bra mot - "heartbrun, spastic colon, colic, indigesttion, stress relief, immune builder and stomach infection". Ja vi tog angiven dos p 15 ml /dag och vi slapp ovan angivna symptom under hela resan, minsann !! När vi sedan prövade krämerna befann de sig var alldeles utmärkta... minsann det också !

 

Alcare orginal Factory grundad 1986 och om Aloe ferox

 

Färden går sen i alla fall vidare mot Mosselbay.Där är det en brant nedförsbacke till byn vid havet – mussel bukten. Det var någon som bara fick sig serverat musslor och ostron och på så sätt fick byn sitt namn. Vi blir inkvarterade i ”gamla posthuset” och det är helt ok. Rummen är ännu bättre än i Cape Town och vi får ett trebädds rum. Efter en kort promenad, där vi konstaterar att det inte är så lätt att komma ned till stranden som man kan tro i första stund. Det är avspärrat med båtklubbar och museiområde. Nåväl kvällen närmar sig och vi ska ju hinna äta innan vi går och lägger oss. Halva restaurangen är uppbokad av ett bröllopssällskap. Det är mer till nöje än störande. Tidigare på eftermiddagen har vi sett att de kommer att få helstekt lamm till middag. Det är så kallad ”Brai” Dvs BBQ eller grillkväll.

 

Vi själva äter Strutsspett resp.Spenatstuffad och panerat kycklingbröst som grillats. Och naturligtvis ett gott rött vin. Jag tror inte vi kommer att hitta ett o-gott vin under resan.

 

 

Söndagen den 25 November

 

Mossel Bay´s stolthet Bartholomeus Diaz -Museét och sedan vidare till George

 

Vi vaknar upp till en solig härlig dag. Hotellet ligger härligt och dess läge är bland de bättre. Frukustjuicen är av orginellare sorten. Mmmm.

 

 

Först på dagens program står ett besök på byns stolthet. Bartholomeus Diaz museét. Det var alltså portugisen Diaz som först rundade Godahoppsudden år1487. Han kom runt och landade på det som då kallades "Stormarnas udde" i en relativt liten båt, som nu Diazentusiaster gjort en exakt kopia av och dessutom gjort om seglatsen med denna nya Diazbåt. Den båten är nu ett museiföremål, bland många andra, och man får gå ombord och titta

 

Annat märkvärdigt i lilla Mossel Bay är "postträdet". Ett Milkwood träd av enormt omfång, som förr i världen användes som "postlåda". Sjöfararna lämnade post i en sko, i trädet, som andra sjöfarare tog med sig, om de skulle åt adressatens håll, kan man ju förstå. Nu finns en murad skobrevlåda som används för ändamålet.

 

Vi hann också med en promenad utefter Indiska Oceanens strand och enligt rykten, så badades det även. Och så var det festival i byn, med anledning av att Mossel Bay vunnit prisets som bästa sommarstad i West Cape. Det fanns marknadsstånd och en scen, varifrån musicerande underhållning gavs. Och solen fortsatte att lysa, men vi skulle ju vidare till George, så det var bara att kliva ombord på bussen.

 

Efter de kulturella upplevelserna i solen i Mossel Bay ger vi oss av till George. Det är en resa på några timmar och Garden Rout bjuder på forsatt vackra vyer. På bara fyra dagar har vi upplevt och fotograferat så det skulle räcka till en mindre bok. I George ska vi bo på Hotell King George som visar sig ligga intill en golfbana, och därmed också en bit från stadskärnan. Vi var några som gärna hade gått några hål, men tyvärr, eftermiddagen var för sen. Hotellanläggningen är en typisk golfresort och rummen är dels i ”radhuslängor” med direktkontakt med marknivån = terrasser, och dels i lägenhetsvarianter med eller utan balkong.

 

Det rådde viss förvirring vid incheckningen, men som vanligt behövde vi inte bekymra oss om våra väskor nämnvärt, och vi fick vår kalla juice som välkomstdryck som vanligt.

 

Så småningom fick vi våra rumsnycklar och vi hade tur. Vi fick ett hörnrum med terrass och bord och stolar utanför. Mitt i solen. Och framför oss fanns en stor gräsmatta och en swimmingpool. Och solen lyste. Och det var riktigt lagom varmt. Det verkade helt OK att bo här i två nätter och om det var så här fint väder så skulle det nog bli bra, även om vi inte kunde titta på staden Geroge utan taxifärd.

 

Väl installerade, intogs ”terrassen” och swimmingpoolen. Vattnet var uppvärmt av solen, vilket inte var värst varmt. Men några tappra svalkade sig både före och efter solbad på gräsmattan. Men att sen kunna sitta och smutta på en alldeles utmärkt Whisky - Black Grouse – och samtidigt få lära känna några av våra medresenärer under så angenäma former är minnen som värmer länge. Och tänk, - Black Grouse har nog aldrig smakat bättre.

 

Och visst är det märkligt att man här i Sydafrika kan hitta en whisky som är speciellt framtagen för den Svenska marknaden…. Om man ska tro agenturens uppgifter. Men den är lika god i alla fall.

 

De hade också ett fantastisk efterrättsbord. Till utseendet. Bakverken verkade bakade på potatismjöl eller något annat stärkelserikt mjöl. Synd på så fina bakverk…… Men kanske bra, utifrån dess kalorivärde i förhållande till mitt behov av intag av just kalorier.

Efter middagen bestämmer vi oss för en drink i baren. Vi såg någonstans att en typisk afrikansk shot, Springbock gjord av pepparmintslikör och Amarula. Vi beställde en sån. Och det var bara ett problem och det var att de hade bara två glas för shot och det ena var i disken. Men bartendern diskade det och vi fick varsin shot. De var gott. Sen ville vi ha en singel malt whisky, men det hade han inte. Och inte heller nästa förslag från vår sida. Men en GT kunde han fixa – tur det. Och sen ville vi ha lite kaffe också. Nu blev det problem, för kaffe hade de bara i restaurangen. Så de fick ringa till restaurangen, som ringde tillbaka när kaffet var klart och bartendern gick till restaurangen och hämtade vårt kaffe… . Ja vem kan inte bli trött av sånt här. Vi blev det i alla fall och somnade antagligen väldigt snabbt.

 

En ny dag väntar med nya äventyr.... Knysna och naturparken Featherbeds

 

 

Måndagen den 26 november

 

Ny dag i George och utflykt till Knysna och Featherbeds

 

Dagen är avsatt Knysna, ett besök på naturreservatet Featherbeds och Knysna Oyster Company med ostronsmakning. Och nu lyste inte solen så fint längre...

 

 

Vi får veta, att bara någon vecka tidigare, så regnade det så mycket att flera vägar har rasat så att det blivit oframkommligt, så vi är ”lyckligt lottade” som nu i alla fall kan komma fram till Knysna utefter kustvägen. Och den är säkert otroligt vacker, och de små städerna såsom Wilderness, måste vara rena paradiset om det bara vore lite bättre väder. Vi kommer ner till en kaj plats vid bukten, eller lagunen som den kallas i Knysna, och ska därifrån, via båt, åka över till naturreservatet Featherbeds som ligger alldeles vid inloppet till lagunen. Nere vid kajen ligger 3 båtar, alla av den flatbottnade varianten. Två av dem har skovelhjul och den tredje, som ser ut som en flytande sardinlåda med markistak, är den vi ska åka med. Precis när vi fått våra biljetter och ska stiga ombord tittar solen fram och det känns riktigt varmt. Men när vi kommit ut en bit med båten så händer det, först i form av små droppar och när vi kommit fram till narturreservatet har det blivit både stora droppar och i stor mängd och dom faller väldigt ofta. Det hällregnar.

 

Meningen är att vi ska åka med ett öppet tåg, fyra öppna vagnar med textiltak och en rejäl traktor som draglok. Det finns två sådana tåg. Regnet håller i sig någon halvtimme och flera av oss passar på att införskaffa regnkläder i turistshopen, medan vi väntar i restaurangen. När sedan regnet avtagit stiger vi upp i vagnarna. Några tappra män sätter sig på traktorflaket som inte har något tak. Sen drar tåget i gång uppför och uppför och uppför. Featherbeds är ett privatfinansierat naturreservat som tagit till uppgift att .. ja bevara naturen i området och även härbärgera en del smådjur såsom den blå tranan, sköldpadda och det allra minsta hjortdjuret Pudun, i en inhägnad invid restaurangen. Den hör egentligen hemma i Sydamerika. Vi ser inte så mycket av vare sig djuren eller naturen, för regnet sätter strax igång igen - rejält. Traktorn drar oss upp till toppen där vi blir tvungna att kliva av för att traktortåget ska kunna vända. Vi står där i hällregnet och försöker göra oss så smala som möjligt för att undvika dropparna uppifrån himlavalvet. Men här uppe ser vi i alla fall det trånga inloppet till Knysna lagunen, som så många skepp av förlist i.

 

Uppfärden och inloppet till Knysnas lagun

En vacker Protea i regn och nedfärden tillbaka till restaurangen

 

Och hade det varit solsken hade det varit ännu bättre. Vi kommer så småningom ner till restaurangen igen efter en mer eller mindre vådlig färd ner på den leriga, sneda, hala, branta och hårnålskurviga vägen. Vi som satt på samma säte hade ”rescue” planer på vad vi skulle göra om vagnen visade tecken på att välta…. Vi severades i alla fall en god buffé och när vi nu tog av oss ytterkläderna avslöjades att många av oss var ganska blöta trots införskaffade regnjackor och regnponchos. Efter energiintaget forslades vi tillbaka till Knysna för att besöka Knysna Oyster Company.

 

Han kunde säker allt om Ostron, men ingen förstod vad han sa...

 

Vår första ciceron var en synnerligen färgstark personlighet, och antagligen var han även stärkt av något starkt. Tyvärr var det lite svårt att höra vad han egentligen sa, mer än att ostronen var små från början och sedan blev de stora och fina och han var ju underhållande, på sitt sätt. Han blir plötsligt avbruten av en kille som tar över berättandet om ostronen. Den andre killen lockades iväg med att ” you got phone”, vilket tycktes göra honom ytterligt förvånad. Sen väntade den stora provningen, tillsammans med ett glas ”champagne”. Nu fanns ju chansen att vi alla skulle bli magsjuka om ostronen var dåliga. Och det ”vet man väl”, att de ska vara så färska att den levande ostronkroppen ska dra ihop sig när man droppar lite citron på den. Gör den inte det ska man inte äta den. Vi prövar, men det är j-kligt svårt att se om den rörde sig. Men man kan ju inte sitta och sjåpa sig. In med ostronet, svälj och skölj ned med ”bubblet”. Och precis som de flesta säger – det smakade mest saltvatten. Inget att hetsa upp sig för.

Dave kör oss sedan tillbaka till George och med vetskap om den mindre lyckade middagen på hotellet förra kvällen, blir det bröd, ost och vin på rummet. Terrassen och poolen är inte alls lockande i dag när vattenpölarna på gräsmattan kan jämföras med poolen i omkrets. Och sen känns sängen helt ok, och vi ska ju upp tidigt, som vanligt, nästa dag då färden ska gå till Port Elisabeth.

Fågellivet är världskänt och både hängbro och hängliftsystemet skulle ge en oförglömlig vy över nationalparken. Men detta behövde vi utsätta oss för. Hängbron var förstörd av både eld och vattenmassor om vi förstod rätt. Och hängliftssytemet såg vi inte till över huvud taget. Det fanns två varianter på vandringsstig, lång och kort, men tyvärr var det avstängt på grund av att hängbron var ”ur funktion”. Vi kunde göra en promenad på ca 500 meter. Det var kanske lite mindre än vad man tänkt sig i en stor nationalpark.

Vi fick i alla fall se vattnet från bergen störta ner i ravinen och vidare ut i havet. Och eftersom solen i dag lyste vacker på oss och havet, så kunde vi verkligen njuta av utsikten. Vi fick också se ett spännande litet djur också - klippgrävlingen som är ett lite mårdliknande djur som lever i Sydafrika. Den är närmast släkt med elefanter och sjökor, vilket är förvånande med tanke på hur liten den är, i jämförelse. Den kallas också för klippdasse. Jag tycker de såg ut som förvuxna hamstar.

Vattefallets utlopp i Indiska oceanen och klippgrävlingar

 

Vi far sedan vidare till The Big Tree, som ligget i Tsitsikamma men en bit bort. Det är ett jätte yellow wood träd som är 800 år gammalt och har en omkrets på ca 9 m. Det är 36 meter högt och sticker upp ur regnskogen i ensamt majestät. Det var intressant, men vi har ju våra gamla ekar….och nu vill vi se något mer Afrikainspirerat. Vi väntar nog alla med spänning på att få komma ut till Kuzuko Game Reserv och se på de vilda djuren.

 

Port Elisabeth är en stor hamnstad och de håller på att bygga sig en ännu större hamn. Den ligger som många andra städer vid havet, på en sluttning. Vi hinner inte se så mycket innan vi kommer fram till Paxton Hotell som är dagens slutdestination. Proceduren med väskorna är nu en vana som kanske blir svår göra sig av med hemma. Bara peka ut den som är sin egen och vänta på att andra bär.

 

Boardwalk by night

Nu gällde först att hitta var vi ville äta. Det första vi ser är en kinesinspirerad restaurang, men den väljer vi bort. Vi gör en liten rundtur och hamnar i något som är en egen miniatyrgalleria, med försäljning av kläder, mat och restaurang. Det heter 34 ° South. Och vi får verklig service och god mat och dryck. Detta är den enda restaurangen vars serveringspersonal inte endast utgörs av färgade. Efter maten går vi runt en stund inom The Boardwalk, men det flesta ställen har stängt om vi inte vill gå på Casinot, och det ville vi inte. Nu vill vi istället ha en taxi. Taxichauffören som vi åkte från hotellet med lämnade oss ett visitkort med telefonnummer som vi kunde använda när vi ville åka tillbaka. Problemet var bara att vi inte hade någon telefon med oss. Efter ett misslyckat försök att få Casinots personal att ringa till Taxin, gick vi tillbaka till restaurangen och frågade på typiskt Svenskt försynt sätt om de kunde hjälpa oss? Jo, visst självklart. Inga problem alls. Hovmästaren följer t o m med oss ut ur området för att möta taxin. Det är en servicenivå som man saknar, här i Stockholm i alla fall.

Onsdagen den 28 november 2007.

Nu ska vi äntligen åka på “Safari”. Men först ...sevärdheter i Port Elisabeth

Efter en helt perfekt frukost ska våra guider nu ta oss till Kuzuko Game Reserv. På nya platser i bussen och med kroppen full av förväntningar får vi resa något nordväst upp mot Addo Elefant park och sen till den helt nya Game Reserven. Den har bara varit i bruk sedan början på oktober så som lodge.

Men innan vi ger oss ut i vildmarken får vi en snabb guidning i Port Elisabeth. Vi hinner snabbt se Donkinplatsen eller parken med en fyr från 1861 och pyramiden, som restes av Sir Rufane Donkin som grundade staden. Han reste den som ett monument över sin fru Elisabeth, som ju också har fått ge namn åt staden. Den har en gripande inskription som man gärna skulle vilja ha till sitt eget eftermäle.

 

"To the memory of one of the most perfekt of human being who has given her name to the town below "

The horse memorial

Kuzuko Game Reserv.

Efter några mil och ett stopp för proviantering, vi ska ju ut i vildmarken...lämnades den alsfalterade vägen och Dave kör oss 5 mil på en smal grusväg rakt ut i ”in the middle of nowhere". Skyltning saknas vid vägskälen, men med hjälp av ortsbefolkningen kommer vi fram till det som benämns ”receptionen”. En byggnad med receptions och kontorsutrymmen, med car- portar för jeepar, och allt är omgärdad av fynbos-vildmark. Fynbos är evigt gröna små buskväxter med läderartade små blad, som har anpassat sig till det torra klimatet. Vi fick den obligatoriska juicen, som här var någon form av iste, och därefter våra nycklar och sedan blev vi dirigerade till att ta plats i någon av jeeparna för vidare färd. Rakt ut och upp i vildmarken.

Med nästan skräckblandad förtjusning åker vi i jeeparna den branta vägen upp till det som är själva lodgen. Ett nybyggt komplex högt upp på en kulle. Vi blir anvisade våra stugor som ger intryck av att vara hyddor, men är uppbyggda i betong och har ett tak av en gräsart som ser ut som vass i strukturen. Våra väskor är redan där. Melodie har berättat att det är ett hantverk att göra sådana tak, och att det är särskilt dyrt att ha p.g.a. försäkringarna. Det brinner säker lätt. Inredningen är som i ett högklassigt hotellrum och varje hus har egen veranda med fri utsikt mot vidderna och bergen. Vi hinner dock inte nyttja våra fina hus eftersom afternoon thea serveras genast, och direkt efter det, är det dags för den första ”vildkörningen” – fast Gamedrive låter lite häftigare. Safari kallas det för i Kolmården…

 

Våra små hus och den lilla verandan

Vi sätter oss i jeeparna och så bär det iväg ut på vidderna. Det skumpar och kränger och jeepen klättrar över stock och sten och upp och ner i uttorkade flodbäddar. Det gäller att hålla i sig. Vår guide David, berättar om allt vi ser från småfåglar till den stora antilopen Kudu med de skruvade hornen, vars siluett finns som symbol för naturreservaten. Han är helt otrolig på att se att det finns något djur bakom buskar och träd. Han ser vem som nyss varit på platsen och vem som har ätit av vilken buske, i alla fall om det är elefanten som varit där. Han berättar att ljudet från jeepen, som jag skulle säga är väldigt högt, inte skrämmer djuren, så länge vi sitter stilla i den. Vi får naturligtvis stränga order om att vi inte får kliva ur och helst inte skrika till så fort vi ser något som vi tror är ett spännande djur. Detta resulterar i att vi nästan viskar till varandra och David pratar högt, mest för att överrösta ljudet från jeepen.

 

Jeep och vägen ut i det vilda

 

Efter några timmars kuskande över stock och sten så har vi i alla fall sett Kudu, Springbock och några zebror, på långt håll. Men vi vill ju se elefanter och lejon! Och plötsligt stannar David jeepen och tar sin kikare och riktar den mot de fynbos-klädda bergskullarna flera, flera hundra meter bort. Och så säger han att han ser en elefant!! Jaha tänker jag. Är det på det här avståndet man ska se djuren, så är det ju inte så kul med safari egentligen. …

 

David sätter iväg med jeepen över bergskullar och ner och upp ur dalarna för att hinna ifatt elefanten, som vi får veta heter Sanderson. Han anropar också sina rangerkollegor i de fyra andra jeeparna, som är ute med oss svenska turister. Alla kör åt samma håll. Mot elefanten. Och plötsligt får vi se att hela elefantflocken är samlad. Och Sanderson verkar vara på väg till flocken. Normalt tillhör han inte flocken utan går för sig själv, och flocken styrs av en stor hona. Sån är ordningen i en elefantflock. Vi kan sakta närma oss flocken och jeeparna ställer sig i en halvcirkel form på behörigt avstånd från elefanterna. Sanderson ändrar plötsligt lite på sin riktning och styr stegen rakt mot en av jeeparna, och vi håller andan en stund. David säger att det är något som oroar flocken och därför vill han inte köra närmare. Det är ingen av oss som har någon annan åsikt. När Sanderson är 10-20 meter ifrån jeepen, ändrar han sin riktning lite igen och fortsätter mot flocken igen. Rangerna är förvånade över att han släps in i flocken och vi som tittar på tycker nog att det t.o.m . verkar som han är mycket välkommen. De sluter sig samman om honom. Men vad vet vi om hur elefanter socialiserar egentligen. Vi förstår att vi fått uppleva något smått unikt i alla fall.

 

När vi sett oss mätta och fotograferat elefanterna är det dags för något alldeles speciellt afrikanskt. Vi blir körda upp på en bergsknalle och där tar rangerserna fram medhavd Sun Downer. Det är en drink – företrädesvis Gin & Tonic eller lite whisky om man hellre ville ha det. Och lite småplock som blev över från eftermiddagens after noon tea. Och detta ska man då inta när man är på safari i samband med solnedgången, när man avslutat ”jakten” på djur och innan man åker hem till lodgen. Nu var det också en fin solnedgång, men egentligen lite för kallt, i alla fall om man förväntat sig tropisk värme.

Sundowner - dags

 

När mörkret började komma ordentligt packades ”pick-nicken” ihop och vi satte oss under filtarna i jeepen för att skumpa iväg upp och ned över berg och kullar. Med hjälp av en handstrålkastare visade Daniel oss på alla lysande djurögon i safarinatten. Ljuden från natten och djurens lysande ögon gav en extra känsla av äventyr. Hade sedan jeepen varit lite tystare hade vi kanske hört både det ena och det andra och mer eller mindre skrämmande ljud.

 

Väl hemma vid lodgen och det egna lilla huset har de bäddat upp sängarna och lagt fram badrock, chokladbit och ett papper med en berättelse eller dikt på, som (väldigt) fritt översatt , handlade om Afrika. Och efter en upplevelserik dag, för vi såg många djur även om elefanterna var det som fastnar i minnet bäst, så var det dags för middag i lodgens restaurang. Om vi tyckt att servicen varit bra på andra ställen så hade vi ännu inte haft detta att jämföra med. Förutom den ordinarie kökspersonalen så ingick även våra rangers i serveringspersonalen.Vi fick frågan vid var och varannan tugga om "allt var till belåtenhet" - "önskade vi något mer" - "kunde vi behöva något". Men samtidigt hade de lite besvärligare med det, som vi kanske är vana vid - att få de goda vinerna serverade på ett mer "civiliserat sätt". Här tog de glatt glasenoch kupan i sin egen hand och hällde vinet i glaset bakom ens rygg och ställde tillbaka glaset med lite lagom skvalpning. Kunskapen om vinerna var heller inte en sommeliers, men vad gör det så länge vinerna är så goda, egentligen. Maten då? Jo då. Den var god den också.

 

Matsalen Malvapudding

Tidigt, tidigit nästa morgon ska vi fortsätta vårt urforskande av djurlivet i Kuzuko Game Resev. Vi blir väckta i ottan för att ge oss ut i vildmarken. Det är rätt kallt så den där tjocka jackan som vi tog med för att inte frysa när vi väl ska komma hem till Stockholm igen kommer väl till pass. Vi får en lättare frukost och sedan bär det iväg igen, ut i gryningsdimman för att leta efter de resterande "big five" - lejon, gepard, noshörning och buffel. Det är verkligen en sällsam upplevelse att se solen sakta stiga över kullarna och värma upp landskapet samtidig som morgondimman lättar. Och spänningen att det kanske kommer det en noshörning lufsande i buskarna när som helst. Under morgonen får vi se strutsar, springbockar, zebror, en stor uggla, några apor, kudu och schakaler. Plötsligt stannar David jeepen och hoppar ut och tar upp något från marken. Det är spår av noshörning...... i form av spillning. Den är nästan fortfarande varm och David blir alldeles salig över sitt fynd. Han stoppar ner det i en plastpåse, för att ge till en vän som "forskar" på noshörning.... vilken kul present !

 

 

Sen börjar noshörningsjakten, som dock inte ger önskat resultat. Vi ser varken noshörning eller några mer spår efter den. Men vi vet att den fanns där, alldeles nära oss antagligen. Den låg säker och bligade på oss och insåg att det nog var säkrast att ligga jättestilla, så att vi inte skulle se honom.... jag nästan kände hans andedräkt.

Men hur mycket vi än cirklar runt i närområdet, upp och ned i den torra flodbädden. Genom snår och upp på kullarna så ser vi aldrig noshörningen. Men nära var det.

David med noshörningsbajs

 

Så småningom stannar vi till på en av höjderna och det är dags för lite morgonkaffe. Det är en av de få gånger vi faktiskt får stiga ur jeeparna och röra oss ”fritt” i omgivningen. Fast vi går nu inte så särskilt långt bort från våra rangers. Vi var väl alla tillräckligt gamla för att inte vilja råka ut för något oförberett. Det var tillräckligt varnande att någon hittade ett torrt, men ganska stort och helt ormskinn. Tur att innehållet försvunnit…

Torrt ormskinn & Fläckuv

 

Vi fortsätter vårt letande och får hela tiden nya kunskaper om naturen och djuren av våra rangers. Vi ser en uggla – fläckuv - som enligt David är den tyngsta flygande fågeln. Den heter ”Bubo africanus” på latin och finns tydligen bara i Afrika.

 

Men eftersom vi var uppe tidigt så börjar vi längta lite efter brunch och kanske lite vila. Solen skiner och det känns riktigt varmt och de hade ju pool vid lodgen och på våra rum fanns ett badkar med utsikt över vidderna, så vi åker tillbaka till vår lodge för brunch. Efter brunchen har vi några timmar för egen aktivitet. Några lägger sig vid poolen och några utnyttjar de fina rummen vi har, t.ex. med ett bad i badkaret men badsalt och väldoftande tvål. Eller kanske bara slappa på sängen eller på altanen.

Interiör från våra hyddor

 

Framåt eftermiddagen serveras Afternoon Tea innan vi ska ge oss av ut i jeeparna igen för att leta rätt på lejonen. Solen har värmt upp luften en del, men det har börjat mulna på också och risken för regn finns. Vi har fått veta att den torra flodbädden kan fyllas med vatten på bara några timmar och då förstår man att om det kommer regn så kan det bli riktigt ordentligt.

 

Vi skumpar iväg och kommer ner i flodbädden mitt i två schakalers middag. De kalasar på ett springbockskadaver och de verkar inte intresserade av att ha oss som publik. De försöker släpa kadavret åt sidan, men det verkar för tungt. Vi har stannat på tillräckligt stort avstånd för att den ene i alla fall skall våga vara kvar och äta lite. David säger att det troligtvis är geparden som har slagit springbocken under natten som gick. Och närmare geparden än så kom vi inte. Om man inte räknar in den hona, som de hade i karantän innanför stängsel. Den skulle släppas ut om några veckor och sedan hoppades man att de båda skulle träffas och fatta tycke för varandra och bidra till fortbeståndet inom gamereserven. Vi blir också visade ”vattenhålet” , men där finns inga djur när vi kommer dit. Bara gamla spår av elefanter i leran.

 

Här i länken finns i alla fall bilder på några djur

 

Molnen tilltar och det börjar mullra i luften. Men vårt mål med dagen är ju att få se lejonen, så vi åker ner mot flodbädden. Vi ser en del smådjur så som en flock med hjälmhuvad pärlhöns, men det blir också regn. Vi har regncaper i jeepen som vi trär över oss och David stannar till under ett något skyddande träd intill flodbädden. Regnet tilltar i styrka vilket även mullret i luften gör… … … och så kommer det en jättesmäll. Inte så behaglig känsla, med ösregn, blixt och dunder. Men lika fort som ovädret kom, lika fort tycks det försvinna. Vår första önskan om att åka tillbaka till lodgen, är snart glömd. Vi fortsätter upp en bit från floden och sen tar David vägen till höger som går mot en annan del av floden och plötsligt, så ligger de där. Lejonen. Strax intill den stora vackra tårpilen.Alldeles stilla och lugna, ligger de där, som bara mätta och loja lejon kan göra. Det är två bröder får vi veta. Den ena som har ett halsband med sändare, vilken dock slutat fungera, heter Matt och hans brorsa som lojt ligger och visar upp sig heter Amla. Dessa två killar kommer att få sällskap med en dam är det meningen, men det var lite osäkert när. De ligger i alla fall väldigt stilla och låter oss komma ganska nära utan att reagera på annat sätt än att gäspa …stort. Som på beställning.

Vi stannar en god stund och tittar på lejonen och alla jeeparna samlas sedan igen för en sun-downer uppe på kullen ovan för lejonen. Vi kan därifrån se ned på lejonen som två ljusa fläckar i de gröngrå fynbos-snåren. Och de ligger där hela tiden. Naturligtvis åker vi förbi och stannar till en gång till innan vi åker tillbaka till lodgen och kan lägga safariäventyret bakom oss.

 

Här finns fler bilder på Amla och Matt.

 

När vi kommer tillbaka till våra små hyddhus är sängarna uppbäddade, morgonrocken ligger prydligt upplagd och det finns en chokladbit och ett nytt litet dokument, denna gång med en fabel och varför vårtsvinet står på knäna här i Sydafrika.

 

 

 

 

 

Fredagen den 30 november

 

Mot strutsarnas stad, Oudtshoorn.

 

Vi lämnar Kuzuko efter en härlig frukost. I väntan på att alla väskor ska bäras upp och alla vara klara för den sista färden i jeeparna ner till receptionen, sätter vi oss och tittar i någr böcker som ligger framme. Den ena heter ” Tippi My book of Africa”. Den boken blev vi tvungna att leta rätt på och köpa innan vår resa i Sygafrika avslutas.

 

Här några länkar till om boken, ett fotoreportage och på Youtube om "Tippi”

 

 

På vår resa tillbaka mot Cape Town får vi mer kunskap om vad Capprovinsen har att berätta tolkad av våra fantastiska guider, Melodie och Pamela. Dagens äventyr blir ett besök på Safari Ostrich Farm i Oudtshoorn. Oudtshoorn är africans och betyder östra hörnet.

 

Kring förra sekelskiftet och en tid framåt var detta världsmetropolen vad gäller strutsfjädrar. Men när sedan efterfrågan försvann, försvann också många strutsfarmar. Men det finns struts kvar och vi får en rolig förevisning och kunskap om strutsen. Till exempel att deras hjärna är mindre än ett av deras stora och vackra ögon. Det kunde vi också se när guiden sätter en huva över huvudet på strutsen. Då kunde han styra och förevisa på och med strutsen utan att den protesterade det minsta. Och om den visade sig lite stursk och aggressiv, så tog han en käpp och höll upp den ovan strutsens huvud. Då blev strutsen spak och trodde att ”det var en stor och lång kille, den är bäst jag inte bråkar med ” – typ. Strutsen ägg är också väldigt hårda och tål att stå på. Och så fick de som ville pröva att sitta på en struts, och om man ville vara med i ett strutsrace… Några modiga provade i alla fall att sitta på en struts. Och vi som inte vågade/ ville fick veta att den var ganska stabil och det kändes ganska hårt att sitta på den. Men det var ingen som ville vara med i racet.

 

Utvald bilder från strutsfarmen

 

 

Efter stutsfarmen återstod bara dagens slutmål Protea hotell Riempie Estates. En hotellanläggning med mycket afrikansk toutch, med hyddor liknande dem på lodgen som rum.

Till middagen uppdagades att vi hade en jubilar med oss. Göran från Götet firade och vi blev bjudna på ett glas champagne.

 

Många många varma grattis till Göran och alla andra som firade bemärkelsedag före, under och efter resan och fått resan som en present.

 

 

Lördagen den 1 december

 

Cango Caves droppstensgrottor och till Somerset West

 

Vi väcks tidigt igen och dagens etapp kommer att bli lång. Innan resan fortsätter tillbaka mot Cape Town ska vi besöka Cango Caves. Ett stort grottmassiv med droppstensformationer i modell större. Cango Caves hör till de sevärdheter man ska uppleva, enligt de flesta researrangörer med Gardes Route på sitt schema.

 

Ingången är gömd bakom ett byggnadskomplex som innehåller allt som ”turisten vill ha”. Souvenirshop, restaurang, guider och information om grottorna på utställningskärmar. Pamela och Melodie gjorde en omdisponering i schemat för att vi skulle få en ”bra tid” för vår visning. Med ”bra tid” avsåg de en tidig morgon tid istället för en eftermiddags visning. Anledningen var att det framåt eftermiddagen ofta blev mindre bra luft i grottorna efter dagens alla besök. Och det var vi ju tacksamma för att vi kunde undvika.

 

Väl på plats och inne i grottsystemet var vi en jättestor grupp, med oss och den danska gruppen och en fransk stor grupp och ett antal privata familjer av varierande storlek. Vi var säkert uppåt hundra personer inne i grottkomplexet samtidigt. Vi blev i alla fall uppdelade, men tyvärr blev gruppen alldeles för stor för att vi skulle kunna höra vad grottguiden sa. Men han var i alla fall mycket entusiastisk i sin berättelse om grottorna.

 

Ingången Vår Gudie

 

 

Grottorna är över 5 km in i Svartbergen, men för oss vanliga turister visas en tur på ca 1 km in. För att komma längre in i grottorna måste man vara smal. Det förstod tydligen inte den dam som i början på 2007 lyckades med att fastna i den trånga passagen så att 22 andra turister blev instängda. Det tog tio timmar att få loss henne . Man blev tvungen att såga loss henne efter det man försökt med andra glatta medel såsom flytande paraffin, att få henne ut.

 

Grottorna upptäcktes runt 1780, och de första utforskningarna skedde med stearinljus. Värmen i grottorna håller 18 gr. Det var en farmare Mr van Zyl som först hittade den djupa grottan. Han firade ner sig med ett rep i en liten trång ingång och hittade ett stor grotthall med en stor stalagmit på 10 meter. (stalagMiter från Marken – stalagTiter från Taket). Hallen visade sig var 97 meter lång och 40 meter bred och upp till 18 meter i takhöjd. Stalagmiten är bär namnet Cleopatras Nål, och hallen är förståss döpt efter dess upptäckare van Zyl grottan.

 

Vår korta tur lär ha innefattat 416 steg, men jag räknade inte. Och om man vill utforska mer än den km vi gick så får man se till att man är i god kondition och som sagt inte för fet. Någon av de trånga passagerna är bara précis så stora att en knappt normalviktig person kommer igenom. Vi kommer in i flera grotthallar och ljussättningen är spektakulär i Botha´s Hall, där vi får se droppstensformationer såsom det frusna vattenfallet, wepping widdow tre, Elefanten och en samman”droppad” kolon på 13 m från golv till tak. Den största grottan i massivet är på 220 x 35 x 35 meter, och finns bortom den enda kilometer som vi vandrade i.

 

De bortre grottorna kallas för djävulens kyrkogård och utmålas varande ett extremäventyr bara för de som är äventyrliga och har bra uthållighet och bra hälsa.

 

Grottorna har använts av sydafrikanska folken, San och Khoisan som bostad och det finns lämningar av grottmålningar. Dessa har dock förstörts till största delen av tidens tand. De lämnade grottorna så sent som bara för ca 500 år sedan.

Första gången som grottorna visades för andra än upptäckare och äventyrare var 1891, men det var först under 1970 talet som den utforskades och de fem kilometrarna gångar och grotthallar kartlades. Det är fullt möjligt att det finns ytterligare gångar och grottor, men man anser inte att det finns anledning att utforska dem mera. I grottorna får vi uppleva hur mörkt det var och i vilket ljus de första utforskningarna gjordes. Det var med stearinljus och det är lite svårt att förstå hur man kunde orientera sig med så lite ljus, när vi nu ser hela stora grotthallar i ett ljusflöden som ger de mest häpnadsväckande effekter och skuggor. I den sista hallen vi får se finns en vägg/pelare som förevisas och används med lätta slag, som ”trumma”, och med effektfull belysning och ljudet från ”trumman” avslutas förevisningen och vi tar oss tillbaka mellan smala passager, fuktiga gångar och stora mäktiga salar av droppsten i dramatisk belysning. Och när vi kommer ut i dagsljuset och andas frisk luft, upptäckte vi tacksamt, att vi fick möjlighet att se grottorna medan det fanns luft kvar där nere.

Här finns fler bilder från Cango Caves

Vi sätter oss i bussen och vet att resten av dagen kommer vi till största delen att tillbringa i våra säten. Avbrott för lunch i Barrydale, där krogägaren ”försöker lura” oss på pengar. Vi har fått förboka maträtt redan på bussen, till ett angivet pris. När vi sen ska betala har de lagt på, en inte oansenlig summa på priset. Alla vi som inte upptäckte det ( maten var ju ganska billig ändå), är jättetacksamma till den eller de av våra medresenärer som påpekade detta för Pamela och Melodie. Pamela gjorde skäl för sin lön, gick in till krogägaren med krav på återbetalning, och alla fick tillbaka en slant. Fantastiskt.

Barrydale - en by vid vägen och lunchen som var en typsik Afrikansk

rätt - typ köttfärsgratäng, Titta på den Afrikanska flaggan !

 

Resan fortsätter mot Somerset West och incheckning på N.H. Lord Charles Hotell. Hotellen känns flottare och lyxigare hela tiden. Vi får vår obligatoriska juice och blir tilldelade rum. Vårt ligger bakom en skyddsvall och har en liten terrass med två stolar och ett litet bord. Tyvärr ingen sol där bakom skyddsvallen och vi sitter med vår ”Svarta orre” i glasen en stund. Och njuter av livet lite extra. Ett litet frågetecken finns dock. Sängen saknar täcken, men bäddningen kanske ordnas senare på kvällen. Hotellet ligger en bit från själva stadskärnan och vi måste ta taxi, som vanligt, för att komma till en restaurang, som hotellet hjälpt oss att boka bord på. Taxin beställs också genom hotellet och taxichauffören är en man, i mycket prydlig kostym, som har som extraknäck att köra hotellgäster på sommaren när han är ledig från sina studier. Han levererar oss till en restaurang vid Indiska Oceanens strand, och solen är på väg ned och strandpromenaden ligger som en vacker slinga i kvällssolen. Vi får ett bord strax intill fönstret och blir serverade med lite mer finess denna kväll medan solen sänker sig sakta i horisonten i väster.

Vid bordet intill sitter ett sällskap unga flickor, och de har alla presenter, eller om det är julklappar, med sig. Ballonger och dekorationer finns på bordet, och de dricker något bubblande vin. De är uppklädda i fina sommarklänningar och beter sig precis som unga flickor i Europa som firar något. De fnissar och skrattar och är sååå glada och sååå rara och gulliga mot varandra. De ger sina presenter/julklappar till en i taget och då får den flickan som får presenterna sätta på sig en krona av papper.

Och vi blir naturligtvis nyfikna. Eftersom alla får presenter av alla så är det nog inte någon speciells födelsedag. Vi frågar och får veta att det är en kombinerad skolavslutning och julfirande inför sommarlovet. De verkar väldigt förvånade över att vi frågar något så konstigt…

 

Efter solnedgången, när vår måltid är över, står vår taxi utanför och väntar, som han lovat när han släppte av oss. Det är lätt att vänja sig vid service.

 

När vi kommer till vårt rum kan vi konstatera att det fortfarande inte finns något täcke. Vi ringer receptionen, och de tror knappt på oss. Kanske tror de att vi packat ner dem i våra resväskor. Vi får ialla fall täcken till natten och somnar gott, vår sista natt på rundresan. Morgondagen väntar med Stellenbosch, Bochendal, Franschhoeck och åter till Cape Town.

 

 

 

Söndagen den 2 dec 2007

 

Stellenbosch, Boschendal och vinprovning.

I väntan på sista bussturen mot Cape Town

Innan vi kommer till Stellenbosch gör vi en kort paus hos ett företag i Mooiberge som säljer torkade frukter & nötter, färska frukter, honung och marmelader, teer och oljor av alla upptänkliga sorter. Och utanför säljer de de mest fantasifulla fågelskrämmor. Ett ställe man blir glad av att få se. Och vi får en hel del av utbudet med oss i väskorna.

Mooiberge shop

 

Nästa anhalt är då Stellenbosch. En vacker stad, med vita hus som har fönsterkarmar, fönsterluckor och dörrar av ek. Gatorna är kantade av ekalléer och de ljuvligt lila jakarandaträden i full blom. Och allt detta mot en klarblå himmel. Melodie tar oss med på en promenad, där hon plösligt stannar till framför en kvinna som sitter och plockar med några blad. Hon har sitt barn i knät. Melodie blir så glad för det är silkeslarver och mullbärsblad, som kvinnan har tillförsäljning. Melodie köper några larver och blad och lägger i en papperspåse. Det ska bli present till hennes barnbarn, som länge önskat sig just silkeslarver….. Vi är lååångt hemmifrån. Påsen med larverna vårdas ömt resten av resan.

 

Vi hinner också med ett besök i en affär som säljer ”allt”. Nästan som ett museum. Så mycket krimskrams, så mycket konstiga småprylar, nostalgi och second - hand kläder på en ytan som egentligen bara räckte till en bråkdel av de prylar som fanns där. Tyvärr var besöket bara i någon halvtimme. Jag skulle ha kunnat gå omkring där i en hel dag och ändå kanske inte tittat på allt jag ville. Men det skulle nog bara vara att titta. Att köpa något skulle nästan kännas som att beröva ett museum dess föremål.

 

Silkeslarver med mullbärsblad

Värsta Prylaffären

 

Något mer hinner vi inte se av Stellenbosch. Vinprovning på vingården i Boschendal väntar. Vi kommer dit med bussen och blir guidade av en man som säkert är både duktig och kunnig i ämnet vinframställning, men han lyckas inte förmedla så mycket till oss, mest med anledning av hans snabba och väldigt dialektala uttal av det engelska språket. Vi får se de stora tankarna där vinet framställs och sedan lagringslokalen för alla vintunnor. Sen väntar själv vinprovningen. Och det ser väldigt lockande ut med vinprovning i trädgården. Vi får prova 5 olika viner.

 

Först längst till vänster ett vattenglas därefter följer:

 

*1685 - Chardonnay 2006/2007* - ett typiskt Chardonnay, lagrat 9 mån på ekfat

 

*Blanc de noir 2007*- ett lätt rosé som kanske skulle serveras lite svalare än vad vi fick

 

*Le Bouquet 2007*- Sauvingon Blanc o Chenin - var inte heller så tungt

 

*Lanoy 2004/2005*- Cabernet Franc, Cabernet Sauvingon och Merlot - ett ganska torrt vin som kräver lite kraftigare mat.

 

*1685 Shiraz 2006* - Lagrat 14 månader på ekfat -men var inte så torrt som Lanoy.

 

 

 

De var helt ok, alla vinerna, men tyvärr hade de ställt dem i "oordning", utifrån tanken lättaste vinet till höger och tyngsta vinet till vänster. Och de var inte heller rätt tempererade eftersom de stått framdukade en stund. Vi tyckte nu inte att något av de vi provade var speciellt värda att köpa med sig, men vi smakade på Cabernet Sauvignon Reserve 2003 och den var värd att köpa med sig hem. Så så fick det bli.

 

Sen var det dags att fara vidare och närmast på schemat var lunchen. Och det blev nog resans överraskning. Istället för att åka till någon buffé restaurang, fick vi nu en fantastisk pick-nick lunch i parken på vingården Boschendal. Vi fick en korg att dela på 6 personer och den innehöll:

 

 

Tartlet of Smoked Franschhoek Samon Trout

*

Snoek Paté

Cucumber Humus

French Baguette

*

Rare Roastbeef with Wholegrain Mustard

Smokes Coronation Chicken

Country Ham

*

Lemon and Herb Baby Potato Salad

Garden Salad

*

Cheese, Biscuits and Pineapple Chuney

*

Chocolate Brownies

*

Coffe or Tea

 

Till detta kunde vi då köpa oss vin från Boschendal, naturligtvis. Och som exempel på pålägg för .. låt oss tro transportkostnad, ( parken låg ca 100 -200 meter från vingården) severingskostnad o.s.v för en av vinerna vi fick prova strax innan. 1685 Shiraz som vid vinprovningen kostade 65 R tog man vid pick-nick serveringen 140 R per flaska!!! Och eget vin var nog inte till att tänka på.

 

 

 

Pick-Nick i Boschendal

 

Efter den fantastiska ”pick- nicken” i Boschendals trädgård avgår bussen till den sista anhalten på den stora afrikarundresan. Vi åker till Franschhoek. Det franska hörnet. En fin pittoresk stad som försöker behålla sin prägel av att vara mer franskt än andra städer. Vi får någon timme på oss att bekanta oss med Franschhoek. Och det känns som lite för lite. Några passar på att titta närmare på juvelerarnas utbud, några sätter sig på närmaste uteservering och några hittar möjlighet till att prova lite vin hos någon producent.

 

Den korta tiden ger inte utrymme för några längre utflykter utanför huvudstråket. Och en annan sanning är nog också att vi börjar bli lite mätta på upplevelser och intryck. Vi börjar så smått att tänka på vad vi måste hinna med under de sista dagarna i Cape Town innan vi återvänder till vintern i Sverige.

 

Vi ordnar i alla fall till oss i en grupp för att ta ett gruppfoto under ett magnifikt jakarandaträd i fullblom.

 

Därefter är det återfärd till Garden Court de Wal. Och det vi tyckte var ett ganska lyxigt hotell kom nu att kännas mindre luxuöst, i jämförelse med de rum vi upplevt under de tio dagarnas rundresa. Och inte fick vi någon juice heller. Och med en sorgsen känsla förstår vi att detta var den sista etappen med Dave, Melodie och Pamela. Vi kan bara hoppas att de kommer och vinkar av oss på flygplatsen.

 

Måndagen den 3 december

 

 

Cape Town rundtur med Taffelberget Kirstenbosch, Castel of Good Hope och Robben Iland.

 

En stadsrundtur med Kapstadens största sevärdeheter börjar med Taffelberget. Det ser lite hoppfullt ut men när vi väl kommit upp till nedre liftstationen är linbanan stängd på grund av att det blåser för mycket. En besvikelse för många, en lättnad för dem som kanske kände tvekan till att åka upp med linbanan till Taffelbergets topp. Turistbussens chaufför har förståss en plan B och åker med oss till Signalbergets topp. Den kan nog inte mäta sig med Taffelberget, men ger i alla fall en utsikt mot Robben Island, byggandet av fotbollsarena till VM 2010 och en översikt över Cape Town nedanför Taffelberget. Men lite ”lurad” på utsikt känner man sig i alla fall

 

Liftstation vid Taffelberget och Utsikten från Signalberget, Fotbollsstadion byggs till VW 2010, Robben Island i horisonten

 

Men som alltid finns det andra som varit där och sett mer än vad vi hann med. www.tablemountain.net är en site med både utsikt och allt omTaffelberget just nu.

 

Bussturen fortsätter till den botaniska trädgården Kirstenbosch. En stor stadspark på den nedre sluttningen av Taffelberget, som det uppenbarligen inte går se allt i, på den korta timme vi får på oss. Det är stressigt att vara turist. Snabbt upp mot de mest intressanta växterna som för oss är den stora Kungsprotean, Sydafrikas nationalblomma nummer ett. Och på vägen hittar vi lite andra exotiska växter och den grönhjälmade pärlhönan springade mellan buskarna tillsynes lika orädd som vilken duva som helst.

 

 

Efter botaniken hinner vi shoppa lite i souvenirbutiken innan vi bussas ned till Cape Town och fästningen Castel of Good Hope. Kl 12.00 är det viktigt att vi är där eftersom det är då de avfyrar kanonen som talar om för invånarna i staden att klockan är tolv. Förr i tiden, när vet jag inte, fyrades kanonen av från Signalberget, där vi var tidigare. Därav namnet. Vi får se en vaktavlösning av något slag och naturligtvis när klockan tolv kanonen avfyrades.

 

En upplevelse i sig, men kanske inte det man förväntade sig från början.

 

Vaktavlösning och "klockan-tolv-kanonen" avfyras

Lunchen intar vi i V & A Waterfront i väntan på dagens stora upplevelse Robben Island. 11 km från land ligger den ö som är så världskänd genom Nelson Mandelas långa fängelsetid där. Det är svårt att förstå att det inte är länge sen appartheiden var ett ”naturligt” inslag i sydafrikanernas vardag. Vi blir som brukligt på Robben Island, guidade av en man som suttit fängslad delvis tillsammans med Nelson Mandela. Hela ön är i dag ett museum, som sköts av bland annat före detta fångar på ön. Vi får se rastgården, Mandelas ensamcell och den större cellen med plats för flertalet våningssängar. Vi får också beskrivet för oss om matransoner och det dagliga arbetet. Men precis som vi upplevt tidigare så är den sydafrikanska engelskan väldigt influerad av african- språket och det är svårt att höra vad som sägs. Men mycket finns att läsa i länken Robben Island och inte minst i Nelson Madelas bok " Den långa vägen till Frihet"

 

Robben Island, Nelson Mandelas Cell och "sovsalen",vakttorn och fängelsegården

 

Efter så många intryck och upplevelser är det skönt att komma tillbaka till Cape Town och Waterfront. Vi har nu bara några dagar kvar och lite mer shopping vill vi hinna med. Det är ett ganska stort shoppingcenter och alla intrnationella affäre tycks finnas. Tack och lov ser vi inte några av de svenska klädesaffärskedjorna, men det är kanske bara en tidsfråga.

 

Eftermiddagen har blivit kväll och vi stannar kvar vid Waterfront för att äta. Vi återvänder till restaurang Tasca De Belém som vi var på första kvällen. Denna gång väljer vi att äta lite mer spektakulärt. Hel kyckling på spett. Serveringen är lite annorlunda mot vad man kanske är van vid. Sen blev det taxi tillbaka till hotellet och dagens händelser lades till upplevelsebiblioteket i den egna "hårddisken". Som sedan fick välförtjänt vila på kudden.

 

Tisdagen den 4 december

 

Cape Town och shopping.

 

En heldag utan förutbestämt schema kan ju kännas både skönt och lite vilset. Vad ska man göra som man bara måste? Några i sällskapet valde att åka upp på Taffelberget, eftersom vädret var så bra. Vi gjorde det inte, vilket man kanske i efterhand kan ångra lite. Men man kan ju inte se allt. Och vi valde att titta lite mer på staden i vanligt "grodperkpektiv". Bo Kap - kvarteren och julskyltningen. Lite mer av Waterfront- shopping och sedan kanske bara ligga lite vid poolen vid hotellet när solen i alla fall lyser och det känns varmt i luften. Alla upplevelser och intryck måste nog sorteras in lite.

 

Med bara en "måsteutflykt" kvar så var det inte utan att man började tänka på att hade vi nu samlat minnen både matriellt och mentalt inför hemfärden. Vilka restauranger känns som vi måste pröva? Har vi köpt tillräckligt många T-shirtar? Vilket vin är det vi bara måste ta med hem? Och ångrar vi oss när vi kommer hem om vi inte har köpt ett strutsägg i alla fall???

 

 

Det finns mycket att upptäcka i en världsstad som har solen stående i norr när den är som högst och som firar jul mitt i sin sommar. Som har fantastiska färgglada kvarter som Bo Kap-kvarteren. Som att en Reutersvärdsk Pistol med knut på pipan även finns vid V & A Waterfront. Att man serverar Sushi med majonäs. Att det går att lasta en hel del på huvudet. Eller att man till lunch kan få dubbel sandwich med sallad - där salladen är en 1/4 grukskiva och ett litet litet litet blad rosé sallad.

 

Några fler Cape Townbilder

 

 

Onsdagen 5 december

 

Kåkstadstur

Vi såg dem från luften när vi landade. Vi har sett dem efter vägen utanför varje stad, stor som liten, vid rundturen. Nu har vi chansen/möjligheten att se en kåkstad/Township på nära håll. Det är, till att börja med, med viss tveksamhet som vi bestämmer oss för att åka med på denna "utfärd". Ska man verkligen titta på dessa människors nöd och fattigdom som om de vore någon form av utställning? Är det verkligen deras vardag som vi får se?, eller är det arrangerat för turister??? Men vid argumentet och många försäkranden om att pengarna vi betalar för att få följa med - 415 R/ person, oavkortat går till hjälporganisationer som jobbar för att förbättra situtionen. De vill verkligen visa hur (illa ?) de har det för att på så sätt jobba med problemen och påverka oss "rika" europeér att hjälpa till med bidrag. Om vi följer med så kan vi bilda oss en uppfattning själva, annars inte. Och visst, på något mindre smickrande sätt, är vi nog lite nyfikna, fast det känns som man skulle tränga sig på och "begapa deras fattigdom". Fast de behöver ju pengarna !! Vi åker med.

 

Och även så här efteråt när man ser bilderna, kan känslan komma att man har stört deras integritet, eller.... var det så att delar av det vi såg var arrangerat? ... nej så var det antagligen inte. Fattigdomen och vardagsnöden är så svår att inse och ännu större oförståelse känner man, till att det ska vara så svårt att få bukt med problemen, när man har det så bra som vi....... Kontrasterna är så stora.

 

Några bilder och här är fler bilder från kåkstaden.:

 

 

Nu är det inte så att alla bostäder i kåkstäderna är skjul och utrangerade fordon eller förfallna gamla bostadshus. Det fungerar precis som samhällen gör överallt. Man kommer kanske dit utan några ägodelar, till exempel som flykting från grannländerna. Genom enträget försök att få det bätre, om man har möjlighet att få jobb eller andra sätt att skaffa lite försörjning, så kan man börja klättra på "bostadsstegen" även i en kåkstad.

 

Vi fick se fina välskötta radhus, hyreshus/kaserner av både lite bättre och lite sämre kvalité. Inom området fanns restaurang, gatuförsäljning av både livsmedel och turist krimskrams. Ett "hjälp"- center med möjligheter till skola och hantverksutbildningar. Ett problem var dock att få elever att komma dit regelbundet. De behöver vara ute och tjäna pengar istället och Moment 22 blir ett faktum. Utan kunskap och utbildning - inget framtidsjobb. Utan jobb ingen mat - måste alltså jobba.... Och naturligtvis är missbruk en del av problemet. Hjälporganisationerna jobbar intensivt med att få bort kåkstadsskjulen och få invånarna att flytta till färdiga bättre bostäder som byggs åt dem av statsmakter och hjälporganisationer. Men nu är vi människor sådana ibland, att vi vill inte flytta från det som vi känner som min trygga bostad, min trygga gata, och mina vänner och min social plats. Så problemen är ju många och och inte helt enkla att åtgärda.

 

 

Här är fler bilder från kåkstaden.

 

Väl hemma på hotellet till eftermiddagen lyser solen och vi kan lägga oss vi poolen en liten stund. Det återstår nu bara att packa inför hemresan.

 

Sen är det dags att fundera på var vi vill äta den sista kvällen. Helst ska det ju vara lite extra. Och gärna tillsammans med några andra i vår grupp, nu när vi lärt känna varandra lite mer. Någon initiativrik i vår turistgrupp gjorde ett tappert försök att boka bord för 10 -12 perosner på Mount Nelson Hotell som ju är ett av de bättre i Cape Town och det låg bara ett par kvarter från vårt Garden Court De Waal. Nu blev det bara ett problem. Vi fick inte boka om vi inte samtidigt bestämde vilken mat vi ville ha, var och en. Och det blev ju lite svårt när vi inte visste vilken meny de hade och det verkade inte heller helt lätt att få veta det. Vi lade ner den gemensamma middagen. Och vi hade ju ätit tillsammans i stort set under hela resa, i alla fall. Nu blev det juändå så, att några av oss gick dit i alla fall, och det var inget problem med att få bord. Det kändes verkligen att det var en av de bättre restaurangerna, framför allt vad gällde service och servering.

Det känns lite extra lyxigt att få prefekt uppassning vid servering. Och det är extra roligt att unna sig det lilla extra då också. Här länk till lite av vad vi åt och drack på Mount Nelson Hotell.

 

Det var inte bara entrén som var pampig. Följ länken via bilden.

 

Kvällen och natten bjöd sedan på en riktigt kraftig vind, men det var tydligen inget ovanligt. Och det fanns inget omkull blåst träd eller annat och eventuella förhågor för att det skulle storma så mycket att planet inte skulle komma att kunna lyfta stämde inte med verkligheten. Här i Cape Town var man van vid stark blåst.

 

 

Torsdagen den 6 december.

 

 

Dags att åka hem till Sverige.

Allt är som det brukar vid hemfärd. Man blir lite rastlös och är ofta klar i mycket god tid. Med nästan 1 dygn av resande framför sig så börjar man längta till att komma iväg. Och det blir en minnesvärd resa hem också.....

 

Att vakna på morgonen efter en natt som man hemma i Sverige skulle kalla för storm och upptäcka att det faktiskt är sista morgonen i Sydafrika. Solen lyser från nästintill klarblå himmel och stormen har lagt sig. Med viss bävan inför det kommande dygnet och den långa flygresan intar vi den sista frukosten på hotellet. Väskorna packas och sedan väntar vi fogligt i foajen på att klockan ska bli 11.00 och att våra guider kommer för att leda oss även denna resa till Cape Town International Airport.

 

När Pamela och Melodie kommer känner vi oss trygga i vår nyvunna grupptillhörighet. Som vanligt är vi alla klara i god tid, men, nu börjar det… vi får veta att planet är några timmar, eller så, försenat. Det blev bara 2½ timme innan vi kommer ombord på planet och iväg. Det kan man ha lite överseende med. Vi intar vår flygstolar och upptäcker att stolsgrannarna framför, bakom och vid sidan om, nu inte längre är några främlingar utan det är självklart nu våra nya sydafrikaresevänner, typ.

 

 

När planet till slut lyfter ser vi Cape Town från ovan på en mer bekant sätt än då vi landade. Alla kåkstäders utbredning runt staden framträder tydligt och det ger ännu en eftertanke på hur lång tid det kommer att ta, och svårigheterna, för alla dess invånare att få en dräglig tillvaro ur vårt svenska perspektiv .

 

Inför vetskapen om att vi nu har 9 timmar flyg till Kairo för mellanlandning, intar vi dryck och mat och lite mer dryck. Till stor besvikelse innehåller ”My Travel-necessären” varken öronproppar (och gissa var våra egna ligger.. ), lotion eller cerat. Fast vår frustration över detta påvisar egentligen bara vår egen orutin vid långa flygresor och vad som bör finnas i handbagaget. Fast det mest märkliga var nog att flygvärdinnorna ställde sig helt frågande till behovet av öronproppar när vi frågar efter dem. Jag tror inte heller att de förstod att några passagerare kanske ville ha lite tyst framåt natten för att kunna slumra in, eftersom de förde en intensiv och ganska högljudd konversation i cockpit, bara ett cockpitdraperi från deras "betala för klass A" -passagerare, i stort sett hela tiden. Nåja, vi tittar på film och försöker sedan slumra i alla fall, och kanske vi sover en stund av ren utmattning.

 

Vid mellanlandningen, det tekniska stoppet, i Kairo kliver vi av planet och flygplatspersonalen verkar först vilja att vi ska stanna i transithallen med de tråkiga och obekväma stolarna och utan tillgång till toaletter. Men just för att det inte finns några toaletter där, låter de oss sprida oss i avresehallen, precis som när vi åkte ned. Denna gång samlar de dock ihop oss relativt snabbt igen genom att de letade rätt på oss och vallade in oss igen efter toabesök. Ja toabesöket var nu inte så roligt. Jag har svårt för ”hål i golvet- varianten” och det är ju inte lättare med en tung välpackad ryggsäck på ryggen, ett slipprigt och milt sagt mycket ofräscht golv, och ingenstans att hänga av sig. Att balansera på huk, hålla ihop byxbenen och resten av byxan i knähöjd, med ryggsäcken glidande åt ena eller andra hållet, och dessutom konstatera, att det finns nog inget papper!!! Hör inte till favoritsysselsättningen vid 2 -3 tiden på natten.

 

Tråkig Egyptisk transithall Kritstallskepp till försäljning på flygplatsen

 

fter någon timme i transithallen får vi komma ombord på planet igen. Och sen händer ingenting. Vi blir sittande och väntar på att motorerna ska mullra igång, men inget händer. Planets kapten låter oss veta att flygledartornet inte ”hittar” pappret med flightens flygtillstånd. Efter ½ timme meddelar kaptenen att de ”nu hittat flygtillståndet under någon ostmacka” och vi kommer så småningom upp i luften. 5 timmar kvar till Kastrup och sömnbehovet tar överhanden. De nya flygvärdinnorna är föredömligt tysta i cockpit fram till kl 0600 då frukost börjar serveras. Livsandarna börjar återkomma och i öster kan vi nu börja skönja soluppgången ovan molnen och inflygningen till Köpenhamn tar vid. Med lättnad får vi veta att vi som ska åka vidare till Arlanda inte behöver lämna vår platser under mellanlandningen eftersom det bara är för att släppa av passagerare. Men glädjen blir kortvarig.

 

Någon &¤#[§@#$ har klivit av som inte skulle det. Konsekvensen blev att allt bagage måste ut ur planet för att identifieras av dess ägare innan det fick lastas in i planet igen. En självklar säkerhetsrutin, som vi ju faktiskt är väldigt glada för att man vidtar. Självklart. Men den som klev av, vad var det för typ egentligen? Och plötsligt känner vi på planet en större gemenskap inför det möjliga ”hot” som kanske funnits. Både passagerare och flygplanspersonalen. Visst är det märkligt. Åtgärden tar två timmar, men sen var vi å andra sidan helt säkra på att våra väskor var med planet hem till Arlanda.

 

Alla väskor plockas ut och idenfieras av oss som ska med tillbaka till Arlanda Stockholm och de sista herrelösa väskorna som inte fick följa med till Sverige

 

Så var då resan snart slut och inför landningen på Arlanda upptäcker vi att det är en annan årstid så här 20 timmar norröver. Molntäcket är grått, fuktigt och säkert flera kilometer tjockt.

 

När vi sedan sitter i bilen på väg hem till vår förort i Stockholm, infinner sig ett lugn i sinnet och en tacksamhet, över att just vi har sån tur att vi får leva och bo i Sverige.

 

Och detta var en del av det vi fick uppleva på Stora Afrika resan med den "Oranga resebyrån." Farhågorna om att det skulle vara för jobbigt med bussturerna och att bli fösta runt i en turistgrupp som en skock får, blev inte verklighet (utom kanske i små portioner då och då). Det som verkligen bidrog till att resan blev så lyckad var vår tre guider, Melodie, Pamela och busschauffören Dave. De skall ha ett särskilt tack och den här protean är till dem.

 

 

 

Fortsättning följer inte, för detta var allt. Tack för att du orkade läsa ända hit. Jag mottar med glädje synpunkter och rättelser om det skulle vara något som behöver justeras. Och ett stort tack till alla medresenärer.

 

TACK !